Av: ea

therese,

jag vet inte om jag håller med dig. hur många etablerade kvinnliga författare finns det inte som i princip gjort karriär på att skriva ”bekännelselitteratur”? bodil malmsten och kerstin thorvall, för att nu bara ta två exempel, hur förbisedda är de på en skala? (för att inte tala om en sådan som kristina lugn, som visserligen gör någonting mer litterärt och intressant av det hela). jag har med andra ord svårt att se att kvinnor behandlas styvmoderligt ifråga om detta – det är en ”genre” som dessutom gör sig alldeles förträffligt i dessa (mass-)mediala dagar. dessa kvinnor blir inte heller uppmärksammade för att de inte får ”exakt spegla sig”, utan just för att det uppfattas som någonting positivt att göra just det.

vad männen beträffar… är exempelvis alex schulman en man? det verkar med andra ord som att vi är på god väg mot en litteratur överlag som bygger på denna form av självcentrerad ”bekännelse”litteratur; problemet med genren är snarare att de flesta – män som kvinnor – inte har någonting intressant att komma med (”bekänna”).

ekelund däremot, exempelvis, visst kan man kalla det bekännelselitteratur, men oj så mycket mer än så det är.

allt gott

einar